Tid för eftertanke...

http://bilgalleri.dk/html/vid_vis.asp?VideoID=22034 Titta inte om ni är känsliga! Det var en väldigt bra gjord film, nästan lite för bra. Verkligheten finns där närmare än man tror, jag höll själv på att krocka med ett rådjur för ett tag sedan, med ett krön och en kurva framåt och en stor lastbil bakom. Hjärtat slog några slag fortare och tankarna går direkt till de mig allra käraste.

Men, när man väl är i situationer som de i filmen, då känns det inte så verkligt. Jag kom till en olycksplats nära hemmet för ca 2,5 år sedan. Jag var 5 månader gravid med Emmis och det var en mörk och kylig oktoberkväll som fick ett hemskt slut. Vi hörde en smäll och åkte iväg för att kolla upp och det vår bils lyktsken landade på var ett inferno av krossade bildelar. Det är precis innan man får kontakt med verkligheten, innan man fått in helheten...det är då det känns som allra konstigast. Den halvt krossade bilen på vägbanan, kadavret av den söndertrasade älgen, lastbilen i diket. För mig var fortsättningen en overklig men hanterbar situation. Ingen i personbilen överlevde och även om detta var en stor tragedi så vilade det ändå en sorts frid det hela...jag såg allt, utom personernas ansikten. Detta är jag glad för, jag vill inte ha ett ansikte på det jag såg.

Att ha rätten att bearbeta detta verkade inte självklar, det verkade på mångas attityd som att jag borde glömma och gå vidare direkt. Det "drabbade ju inte mig personligen" på det viset att jag inte varit inblandad i olyckan eller hade någon när eller kär som varit det heller. Jag sörjde ändå, fast mer i tysthet...där min bearbetning inte "störde någon".

Det blev ett rätt dystert inlägg, men som sagt så bör man stanna upp och ta sig lite tid för eftertanke ibland. När man är sen till något och i takt med att man blir mer och mer stressad över detta så ökar trycket på gaspedalen...då brukar jag stanna upp och tänka att: "Inget är värt att råka ut för en olycka på grund av hets för, hellre komma fram sent än aldrig!".