Om några månader är vi troligen båda utan arbete, jag och maken. Gårdagen var lite nedstämd och tjejerna krånglade båda två under natten vilket gav mig väldigt lite nattsömn som en stor bonus på det hela. Inatt vara jag mer bitter än på länge tack vare allt vad missad sömn heter! Det gällde vissa specifika saker och tanken fanns att varför ska det det straffa sig att försöka klara sig själv så långt som möjligt (?). Det är så det känns faktiskt...att vara självständig och framåt verkar istället straffa sig.
Idag åker Per till min pappa och grejar med sin bil, jag och tjejerna stannar här hemma. Räcker med att dom krånglar hemma och så får Per mer gjort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
tråkigt...men du ska se att de löser sig. Krisen kan inte hålla på hur länge som hellst...
Tappa inte sugen, tjejen. Det är just såna som ni som kan reda upp saker och ting, även om det inte går den väg man kanske tänkt sig från början. "Kom ihåg", sa alltid mormor Irma, "att det är som mörkast innan det börjar ljusna". Att tänka så har hjälpt din gamla moster många gånger i livet. Kramiz
Tack för era ord! Jag är egentligen obotlig optimist, vilket jag märkt blir svårare att vara med alla små oturskorpar som kraxar runt om i världen. Men allt ordnar sig ju, det måste det ju förr eller senare.
Skicka en kommentar